Reflektioner från Sicilien

"You Swedes are the world´s most light-weighting people when it comes to personal attitude!!!"

KUKEN, den knäckade domen såg jag klottrad på dassväggen på Arlanda härom sistones. Skulle precis stämpla in på ett nytt litet äventyr: dra ner till Sicilien, bo hos några vänner där och hotta upp italienskan, nä ta hand om familjens affärer *host host*. Efter all den här regnsommaren kändes det i alla fall gjutet som läge för lite miljöomväxling. Byta mörka moln mot 35 grader och en klädsam solbränna. Nåväl, bestämde att yttermera genomföra resan som ett led i en strävan att förändra omvärldens uppfattning om oss.

Citatet fick mig ändå att tänka och det är kanske lättare att få perspektiv på saker å ting när man observerar dem utifrån. Så, efter att ha käkat massa canoli, arancini, bläckfisk, kvällsvandrat vasca samt druckit massa limoncello låg jag sen på stranden och funderade på det där med verbal framställning:

Vi säger ju exempelvis att amrisarna är buffliga eller varför inte finare uttryckt rättframa. Finnarna är tysta, medelhavsmänniskorna är livliga och gestikulerande (verifierades av ett otrohetsbråk jag blev vittne till he he). Ja ni vet alla våra stereotyper. Så... om det nu är så att vi saknar personal attitude, kan det bero på v a d vi säger och hur vi säger det som gör att vi framstår som osäkra. Tänk, är det inte så att våra utsagor och allsköns åsikter om alltifrån världspolitik till vardagsval ofta påhängs av ett litet "kanske", "nog" eller "förmodligen" som nödutgång? Nåt genetiskt sen Biskop Brasks dagar och slipat av världskrigspolitik och neutralt dribblande mellan stormakter och slutligen upphöjt till en konst i Saltsjöbadsandor, krigsmedlingssituationer och FN-sammanhang, vad vet jag. Jag insåg i alla fall hur sant det ändå var för mig själv. Man förbannar sig när man hör musen i sig säga ett litet diplomatiskt "kanske" där det inte behövs. Nu var jag på Sicilien... säger såhär... männen man såg där skulle definitivt inte gå med på att sitta på golvet på Hem och Skola-möte i hudvänliga sockiplaster.

Tänk efter, liksom ärligt... tror ni ex Jesus använde sig av ordet kanske så speciellt ofta. "Jag är kanske världens ljus"? Kan en politiker gå till val på ordet kanske? Skulle Hitler... Nåja, då jag och flöt i vattnet och plaskade, inte långt ifrån Arkimedes Siracusa, då grekisk koloni, och St Lucias trakter ropade Francesco:

- Andremo domani alla spiaggia?

Ska vi dra te stranden imorn också?

- Självklart, kontrade jag... Men vänta nu... hur hade svaret blitt här hemma? Tänk er en svensk diskussion över en mjukglass:

- Ska vi åka och bada till helgen.
- Ahh det låter väl kanske fint men vi kan kanske vänta med å bestämma tes ikväll efter femdygnsprognosen. Blir förmodligen regn och 14 grader snålblåst hörde jag."

Kan det vara här hela problemet ligger? Det är det opålitliga vädrets fel att vi är mesiga!!! Nu är det inte så kul att ha ett konstant väder typ som i Singapore med temperaturskillnader på två grader över året och regnskurar som man kan ställa klockan efter... och visst, det kanske ligger nåt i det man brukar säga att man inte skulle uppskatta att ha fint jämt. Allt jag begär är bara lite normal sommarhetta över mälardalen. Då skulle vi nog slippa uppskattningsvis 26% av alla kanske och förmodligen och få lite credd utomlands som de vikingar vi en gång var. Dessutom skulle det förutom bad till helgen också bli en tung fest på kvällen. Eller vänta nu.. där har vi aldrig behövt använda nåt kanske förresten... Kanske?

Tillägg: Huruvida jag lyckades förbättra vårt rykte förtäljer inte historien. I alla fall inte den här.

Ligga åtvid

Jag tror jag skrev lite tidigare att hon Emma och jag blev ihop efter lite pussar och trevande händer på en fest. Så var det naturligtvis inte. Det var en förbannat förskönande omskrivning för att slå an den rätta oskuldsfulla tonen till resten av historien. Saken är den att vi hamnade i ett tält där vi båda var mycket fulla efter att på sommarfesten ha serverat varandra upprepade gånger från bålen, jag som en medveten strategi handen på hjärtat. Hon hade tidigare under kvällen ställt frågor eller nä förresten, hon hade ställt Frågan och självklart sa jag att jag älskade henne för annars hade det ju inte kunnat bli något.

Av dessa förklarade skäl var det två inte allför trimmade känslokroppar som möttes, men knullas skulle det. Såhär i efterhand minns jag det hela mest som de siluettbilder de människor utanför vid närmare eftertanke måste ha sett. För att kunna se hennes bröst samt vart jag skulle stoppa in den hade jag en ficklampa tänd. Länge leve Maglite!

Jag minns också hur det nästan inte kändes ett någe. Duktigt med hembränt samt den förbannade gummiprofilen som jag, uppväxt med skolsköterskors propagandamaskin hade dragit på. Det hade visserligen gått några år sen det stormades om dödsepedimin men vi rörde oss fortfarande i svallvågorna där sjukdomar eller Sjukdomen var en realitet även om Mike menade att det, där vi bodde inte fanns ett någe, som inte gick att bota med penicilin.

Nåväl, efter obligatoriska tre ställningarna som vi med undermedvetna referenser till vuxenfilm klarade av, började det skava, och allt annat än komma - så vi la ner det hela. Var det skönt för dig... Jaa.. När vi låg där och drogs mot sömn frågade hon ”Du har gjort det här förut va.” Ett förhållande ska ju bygga på ärlighet så självklart ljög jag rakt av och svarade ja. Och du...? - tillade jag sen frågande utan att för en sekund egentligen veta vad det var för svar jag ville höra eller om frågan överhuvudtaget borde ha ställts. Näää... jag var ihop med en kille förra hösten men han fick bara ta på mig därnere. Schysst tänkte jag, här har man både tatt en oskuld och blitt av med den, och somna in.

Det finns alltid en anledning till att folk nämner saker så nu till min poäng. Två år senare under pingsthelgen innan jag vi skulle ta studenten, och när vi sen länge skiljts åt hände det sig att hon dog. Maj hade blivit juni och det var minst en månad sen det första badet för de få tappra, och definitivt även dags för de resten, många fega. Vilken skara Emma tillhörde fick jag tyvärr inte veta men under ett besök vid badsjön hittades hon helt sonika död i vattnet. Medfött hjärtfel hette det. Fan såna trista saker som man aldrig får reda på förrän efteråt. Det hela lade rejäl sordin på studentfest-stämningen på skolan, som man brukar skriva eller kanske snarare säga...

Det här var första gången jag frågade mig själv om det kanske var nåt fel på mig. Jag är en ganska normal person. OK, ibland tänker jag "här borde man kasta in en handgranat" när jag går förbi affärer med för mycket folk i, men annars är jag nog som dom flesta. Jag diktade raderna:

En flicka på väg att bli kvinna dog vid sjön en natt
Jag var den enda hon nånsin hade älskat
Som hade fått ta i anspråk hennes skatt
Min sorg den var djup den var äkta
Men jag skrämdes av känslan ändå
Hur något i mig tyckte om det
Allt kändes så fullbordat ändå.

Min första och enda dikt och jag vill minnas att jag sände in till nån tidning. Otryckbart blev svaret. Jag var varken på någon begravning eller hörde av mig till hennes föräldrar. Vad skulle man säga? Om jag ändå kunde minnas vilket humör jag var på den dagen...

Tidigare skrev jag att min kärlek var ärlig. I alla fall, jo det kanske jag var också. Ändå har jag intill denna dag mycket svårt att se skillnad på det som andra kallar kärlek och det lyckorus man känner när man ligger mycket nära något efter månader utan. Kärlek, ja kanske men så här i efterhand i så fall på samma sätt som jag skulle känna kärlek till vilken parallellklasstjej som helst vid någotsånär sunda vätskor. Jag älskar dom som älskar mig. As simple as that.

Icke-korrekt fingersättning

Min mamma sa alltid att just vår generation skulle erövra världen. Vi är nämligen de enda som både fick leka utomhus och har vuxit upp med naturlig datorvana. Med tilltron till allt gott som välmenande mödrar säger köper jag därför resonemanget och citatar det även i diskussioner då och då.

Det där betyder alltså att jag har tangentborsvana sen lågstadiets Commodore-64, Nintendo och chipsfingrar blandat med 486-or och ordbehandling. Kanske inte rätt korrekt fingersättning om man konsulterar morfars korrespondantkurshäfte i maskinskrivning från sommarutedasset, men nog ett förbannat hackande som slår de flesta i snabbhet.

Därför ger jag skriftställarmässigt fan i isbergstekniker och lapidariska Lagerkvistar. Jag ser detta som ett stundens nedfångande på papper, tangerade talspråket, i riktning från tanken till talet, eller fördenskull också tomma intet. Tankar som aldrig fästs i ord utgör den semantiska manifestationens verkliga luntor med brödtext. Men förgängligt är lejonparten vad vad tänkt är som man går miste om det såfort nästa sinnesintryck dyker opp.

Men icke mer. Låtom oss offra på qwerty-altaret!

Gungträdet

Per Wästberg skrev nåt i stil med att barndomen tar slut när man får sin första klocka. Det tillfället minns inte jag, däremot kommer jag ihåg hur jag hur jag kände nåt liknande när gungträdet vårt höggs ner.

Det var en enorm pil vars tjocka gren parallelt med marken bar upp en repgunga som under några intensiva sommarmånader varje år blev det absoluta centrumet för mig och andra osnutna äppelpallare och tjuvfiskare i grannskapet. En dag var sagan slut - först sågs massa gröna feta larver kravlandes på gräset under trädet och bladverket började sakta tunnas ur och bli brunt.

Det hjälpte inte att vi gick runt och plockade upp larverna på ackord. Pilbladsstekel hette farsoten och det fanns ingen annan råd än att kapa. Det inträffade när jag var elva en novembermorgon och jag minns att jag tänkte just så - nu är min barndom slut. Stammen lades på tork bakom garaget mens resten under halva advent höggs upp och hamnade på trave under tak. Två veckor senare fick jag hår på kuken. Bit för bit har det sen eldats i kakelugnen. Snart är allt slut och nu är jag 19 år gammal.

På klubben

Jag antar att Anton Tjechov hade rätt, vilken idiot som helst kan möta en kris, det är det dagliga livet som tröttar ut en.

Här sitter jag nu instängd i en lägenhet och kan inget annat. Ttänker på det som har hänt och hur jag hade kunnat agerat annorlunda. Erfarenhet är inte vad som händer en, det är vad man gör med det ochefter att i drömmarna tusen gånger återupplevt situationen på stenbron växte inom mig insikten att jag måste lära mig boxas. Inte vet jag vilken logik som mitt resonemang följde. Förmodligen ingen alls. Ändå tänkte jag att om jag hade vunnit slagsmålet mot Mike hade det fruktansvärda inte inträffat. Då vi fortsatt vår resa och allt hade varit fint.
Jag sökte därför upp den anrika boxningsklubben för att lära mig att slåss! Med trimmern snaggade jag av mitt axellånga hår så att det bara var ett par millimeter som stod upp. Klichéartat kanske men samma mönster går igenom överallt i världen. De buddiska munkarna i Thailand rakar av sig håret för att skala bort allt överflödigt världsligt. Ute på skärgårdsidyllen Rindö rakas de nyinryckta kustjägaraspiranternas hår av för att markera inledningen till en ny fas. Håret var inte den enda som mitt nya liv konstituerades av - när normala människor festade och skålade i champagne gick jag runt i min lilla lägenhet och samlade ihop veckogamla pizzakartonger. Du blir vad du äter, jag hörde farfars ord i huvudet. Och jag hade verkligen blivit vad jag hade ätit. jag klädde av mig naken och granskade kritiskt min kropp i spegeln. Jag hade verkligen säckat ihop under hösten. Snarare flaska en V-form. Jag tog tag om vänster överarm och anspände armmusklerna. När jag klämde till med handen över bicepsen kunde klämma ihop armen trots att jag spände för allt jag var värd. Jodå, det fanns hopp men en hårdsatsning var vad som krävdes. Ya basta med skräpmat och shit. Jag drog till minnes Hermodsannonserna som brukade finnas i de gamla veckotidningarna på mormor och morfars utedass. "Nytt år nya tag!" lydde kampordet. Med denna insikt gick jag och lade mig för att sova de åtta timmarna.

Kvällen därpå gick jag för första gången till träningen. I stenhuset på huvudgatan öppnade jag dörren ner till källartrappan. När jag öppnade mellandörren gick det från värme till tropisk hetta och mot mig slog en vägg av svettlukt blandat med liniment. Alla träningslokaler jag har besökt har haft den där ingrodda känslan sittandes i väggarna. Jag lade märke till hur prydligt alla skor stod uppställda vid bänken. Huvudtränaren Sammi var en rolig liten prick som vägde på hektot lika lite som han hade gjort för tjugosex år sedan när han hade varit svensk mästare i flugvikt. Om han var liten kroppsligt sett var han en gigant i orden. En boxningsklubb är en skyddad frizon som skiljer sig helt och hållet från resten av världen. Samma tonårskillar som i skolan sitter längs bak i klassrummetm, river sönder böcker och kallar tjejer för horor var i Sammis källare de mest lyhörda.

Några chilenare, ett gäng kurder, två stycken halvnassar som tränade i Pluton Svea-tröjor och så jag. Det var vi som blev kärnan i gruppen som tränade oftast. Träningshallen blir en smältdegel, paow vilken klyscha, men saken är den att det stämmer. Vi blev ett bra gäng. Ett gäng har en ledare. Sammis ord var lag och ingen ifrågasatte det han sade. När någon kom för sent till träningen blev det armhävningar på knogarna som belöning. Inte straff utan belöning, straff är någonting negativt och något negativt ville vi inte ha i vår klubb. Belöning hette det eftersom armhävningar eller böjsträck som Sammi sade var stärkande för kropp och själ. Struktur och stringens var viktigt, mässade han.

Jag passade in bra på boxningsklubben. *Swish swish*, sex ronders minuters hopprep som uttvärmning.... tunga låga slag bearbetar säcken... *bobbeti - bobbeti* päronbollen får sig en omgång... Sen in i ringen.. hela omvärlden försvinner med ens man hukar sig under repen och kommer in. Varför heter det förresten ring när den är fyrkantig? Skitsamma. Där finns bara jag och motståndare. Bägge försedda med tandskydd och var sitt par 12 oz läderhandskar. Tillräckligt med stoppning för att dämpa den värsta kraften i nävarna men ändå fullt tillräckligt för att skicka vem som helst till marken.

Ibland hände det att någon kom ner i vår gemenskap som inte passade in. Det märktes direkt om någon inte hade ädla avsikter i sinnet. Det kunde vara någon uppblåst kroppsbyggare eller några killar som hade tänkt att använda sina nyvunna kunskaper på gatan. Personer som kaxade gillade vi inte heller. Dom som spelade mangas, fick jag lära mig att det hette. De fick gå upp i ringen mot Ricardo eller Ola sen såg vi dem oftast inte här igen.
Boxning har alltid varit en underklassens sport. Därför skrattade vi också åt fjantar som tittade ner ibland som tillhörde de de andras, förtrycktas generation. Som för att få utlopp för den sista lilla spillran av manlighet i sina kroppar och känna av att de lever börjar de med boxning. De måste kontrastera sin låtsasvärld med någonting fysiskt. De går in på sportavdelningen på varuhuset och kommer ut med läderhandskarna, köper sig en del av en ny livsstil. Drar kreditkortet i kassaapparaten och känner sig nu som Tyler Durden i Fight Club. Kan knappt bärga sig innan hela deras bekantskapskrets få veta att de nu tränar boxning. När de åker ner till klubben ser de till att ha handskarna hängandes utanpå väskan precis som om om deras segelväskor inte skulle rymma dem. Eller ännu värre åker på spårvagnen med handskarna runt halsen. Dessa velourkillar brukade vi också ge en hård start när de kom ner. Det brukade ta max en vecka innan de återvände till golfbanan. Ibland stannade de kvar. Det kunde dock bli folk även av dem faktiskt.

Boxningen gick framåt. Jag upptäckte dock att jag var inte var begåvad med den bästa motoriken. Enkla rörelser som kompisarna lärde sig snabbt tog längre tid att nöta in för mig. Hela min person hade ett hafsigt drag över sig och jag kände mig ibland som en stor kalv som inte kunde kontrollera sina rörelser. Det jag dock behärskade bra var den råa kampen.

När jag tränar boxningen är inte det bästa som man skulle kunna tro att träna med en nybörjare i ringen. Visserligen kan jag njuta av övertaget vissa stunder. När man kan beräkna de reaktioner och steg människan framför mig ska ta ger det tillfredsställelse. Han som egentligen borde vara oförutsägbar och farlig reagerar precis som jag vill. Jag släpper medvetet garden en aning och som på beställning kommer hans jabb ut. Än snabbare är min vänster som träffar följt av en snabb krok. Ändå vet jag redan att mina krokar och mitt fotarbete sitter hyfsat som det ska. Därför är varje rond mot tränaren det jag lever för. Visst gör det ont och visst är jag rädd. Ändå lär jag mig mycket mer av att få mina svagheter påvisade och ta emot några smällar än det motsatta. Det gör ont att ta en smäll, det är något som jag lärt sig. Jag kunde ta smällar och ge smällar. Jag hade uppnått mitt syfte och blivit en lite bättre människa.

En mindre stad

Jag bodde vid den tiden i en mindre stad. En liten stad med småstadsbekymmer. En stad där ett nedlagt företag kan bli nyhetsstoff i veckor för lokaltidningen. En stad där alla tonåringar går på samma gymnasium och alla känner alla som är ute i svängen. Svängen bestod av två stycken dansställen. På fredagen när folk skulle ta den socialt påtvingade fyllan hänger man antingen på 18-årsstället eller om man hade flax, på diskot där det var 20-årsgräns. När uteställena stänger samlas alla kring den centrala pizzerian för att se på slagsmålen som som beställning bryter ut. Blir det ett stort slagsmål kallar poliserna på förstärkning från den större staden sju mil bort. Bolagssprit är ett begrepp som alla känner till men få dricker regelbundet. Istället är det någon som känner någon som kan tillhandahålla samma vara fast i dunk.

En stad där folket så länge som allmän rösträtt funnits hade låtit samma parti ha egen majoritet bestämma. Ändå går alla ut på första maj i denna folkrepublik och säger att allt är skit. Där växte jag upp. Det var ett naturligt samhälle där människor sköt sina hundar istället för att gå med dem till veterinären när de blev gamla. En stad där städare och vårdbiträden hade råd att bo i villor. En stad där man rynkar på näsan åt bredband eftersom "det räcker med text-TV". En stad där tjugofyraåriga tvåbarnsmödrar drar barnvagnen till Konsum i träningsoverall. Det enda modet som fanns där var vemodet. En stad där man åkte fem mil för att kunna köpa billigare toalettpapper och till och med såg det som ett helgnöje. En stad med överlag rätt så låga studieskulder. Där den medborgerliga friheten bestod i att man kunde välja mellan att bilda bo i en radon-enplansvilla från 60-talet eller mögelhyreshus med för mycket juggar. En stad där det bara finns en enda rulltrappa. En stad där man beställer kaffe med mjölk på kafeterian och inte någon Cafe Latte eller Café au lait. Möjligtvis kan någon som inte vill ha mjölk i kaffet beställa en "kaffe blatte" och då skrattar alla som hör det. Endast ett par timmar från Stockholm men på samma sätt tio år bort.
Då stan inte är stor kände man till varje flicka till utseendet och anseendet. Brudarna där i min ålder gick att dela upp i olika grupper. Den första delen var de som rökte, de som hade varit mest poppis i klassen för fem år sedan, de som släppte till tidigt, de som var snyggast när de gick i nian, de som tuggade tuggummi, de som lyssnade på eurodisco även efter dess storhetstid. De gifte sig alltsom oftast med någon idiot som var några år äldre, drog snart runt på barnvagnen till konsum.

De smarta tjejerna flyttade snabbt till någon större stad i närheten och glimrade upp. De som lämnade samhället hade på två månader i exil totalt anammat den nya stadens tungomål och livsstil för att distansera sig från sitt förflutna. Som de undertryckta varelser de hade varit levde de nu upp och blommade ut som de pärlor de var i studentstaden. Tog igen det missade festerna innan proven från gymnasiet, la sig på rygg var och varannan helg och kom till sist hem till födelseorten med någon Kristian i handen som pluggade ekonomi och hade khakibyxor och bakåtslickat hår som hon dansade med återvändardansen på jullovet. I denna kategori räknades också alla missförstådda, ibland halvmobbade, alltid sinnliga flickor med svarta kläder och lila hår som brukade hänga på stans enda riktiga skivbutik. I storstaden fann de sina likasinnade, kunde assimileras i anonymiteten och hitta sig själva. Inte sällan kunde de återfinnas några år senare som fotomodeller i Milano, skribenter på kvällstidningar eller liknande där de berättade om sin svåra uppväxt.

Resten av flickorna hamnade i komvuxträsket där de skulle ta igen det de hade försummat under skoltiden. I samma takt som deras baskunskaper och högskolekompetens ökade svällde också deras kroppar och växte deras bakdelar som lik ett vårdträd på bondgårdarna fick extra årsringar för var år. Från denna övergångsperiod slussades sen flickorna ut i antingen den första eller andra kategorin. Övergångsmatrisen mellan de olika tillstånden visade på en större risk att hamna i grupp ett ju längre tiden gick.

Flickor...

Såfort en flicka stoppar in sin hand innanför min skjorta eller t-shirt tänker jag - Seger! Då känner hon min mage och för snart upp handen mot min bröst. Ett befäl i lumpen sa alltid Pectoralis Major, kroppens viktigaste muskel - och fan så rätt han hade. Jag är inte världens snyggaste kille. Inte heller världens trevligaste eller den roligaste men när jag hör hennes lätta suckande, nästan som hon hade gått och väntat, vet jag att hon är min och att skeppet är i hamn på några minuter. Jag är rätt bra ändå på jakt sen verkar det var nåt med mina ögon... "Lär mig svenska" var det sista hon sa innan det var dags, utbytesstudenten...

Den första är för att lära mig, den andra för att lära upp, den tredje för hon är så snygg. För tio år sen satt man och pluggade in huvudstäder i Afrika. Idag är det andra saker man sysselsätter hjärnan med. Namn på filmer man har sett ihop, deras kompisars namn eller lungsjuka mostrar. Har jag SMS:at den där dikten till henne redan eller?

Knepet är att försöka släppa alla tankar och helt mentalt gå in i ett rum när man är på väg mot nattens eskapader. Ta exempelvis den förstas värld: Hon är liksom jag frilansare i gemet och gör det bra. Hennes väninnor heter Sara, Martina och Nishtiman. I den världen är det bra att bita lätt i öronen och ge brösten stor uppmärksamhet. Jag behöver heller inte ta med gummi. Vi har tillsammans sett Lilja Forever, Tripple X och den där spanska rullen. Vad var det den hette nu...? farligt farligt.. ahh, just det, Habla con Ella. Det var också hon som jag lånade den där de Beauvoir-boken av. Helt felt fel vore att i en diskussion med henne referera till nåt som har med Robinson att göra. Hon ser inte på TV. Det gör iofs den tredje. Hon hejjar på Leif och tycker Anders Lundin är "sådär" som programledare. Vi har sett fler än hälften av dom förbannade programmen tillsammans och när Robinson är slut börjar vi leka i soffan. Men vänta nu... Det här sista har jag ingen aning om eftersom vi är i den förstas värld nu. I den världen vet jag ingenting om nåt annat för då kan det bli dråpligt fel. Det gäller att ha minne, kvicktänkthet och förmåga att on-the-spot lösa situationer. Fortsätter jag med det här livet upp i åldrarna kommer det vara bättre mot senilitet än korsord.

Portkoder är lätt - Börjar dom på 1 så blir det fina årtal och minnesknepet blir uppenbart. Historiemajjen hade rätt, man h a r nytta av det vi lärde oss. 1-8-1-5 Just det, slaget vid Waterloo. Siffersumma 15, samma som sista siffrorna. Där har vi knepet. Sen hon som bor på tredje våningen i Vasastan sen också heter samma som Napoleons franska fru är associationen klockren och inhugget i Fennoskandias granit i mitt minne under avdelningen personakter. Hjärnans mindmapping är fullbordad och jag vet att jag aldrig kommer att glömma det förrän jag själv vill..

Ibland har jag hatat mig själv när jag står på Fridhemsplan och väntar på gröna linjens tåg. Kommer det mot Skarpnäck först går jag på det, annars tar jag det mot Farsta Strand och SMS:ar Det kom upp en sak till den andra. Det är inte jag som väljer, det är slumpen. Man måste tänka som Kenny Bräck - snabba depåstopp är det som gäller. Den första vet inget, den andra vill nog inte fråga och den tredje skiter i. Eller var det tvärtom. "Javisst Jessica, jamenar Josefin." Från hennes blick som är besvikelsens ser jag att hon ser. Och hon vet att jag vet det. Det är enda gången jag har fått dåligt samvete. Annars gör bara dem lyckliga.

Jag sparar alla vinkorkarna som ligger på hög på min kryddhylla i köket som ett monument över det hela. Jag är riddare i den gränslösa kärlekens tjänst, en kärlek långt ifrån hövisk. Älskar du mig? Har dom vett så frågar dom inte men är hon så farlig får svaret bara bli ett för annars kan det ju inte bli något mer. Men jag är inte kär. Inte mer än på samma sätt som varje normal man är kär i varje välskapt kvinna. Vet inte om jag kan älska men jag står på scenen och härmar kärlekens gärningar. Deras kroppar rör sig och tar mig till orgasmens gränser. När jag kommer så gråter jag och är ett med henne, mig själv och världen. Även om hon sen i eftertexten i filmen om mitt liv bara kommer att nämnas kort som blond tjej nummer tre så vet jag att hon här och nu är det viktigaste som finns - i Josefins, Jessica och den vådliga Linas namn, Amen.

Ett anteckningsblock

Det var varmt i Barcelona, 112 grader Fahrenheit. På ett amerikanskt café där Hemingway visst hade skrivit en novell, eller rättare sagt, innehavaren p å s t o d att densamme hade gjort det, fanns en termometer uppsatt som visade temperaturen. Hmm hur var det nu, dela med en-komma-åtta minus trettitvå, eller var det minus trettitvå först? Sen tänkte jag skitsamma, 138 är ändå långt från dom där Fahrenheit 451 grader då papper enligt nån känd bok ska brinna. Utan kroppens regleringssystemet skulle snart visserligen mitt svenska thc-haltiga nollplusblod koka - men solen skulle få bränna på bra duktigt för att min anteckningsbok skulle stryka med på kuppen. Min anteckningsbok ja... Den hade jag haft med på resan och börjat skriva i sen nåt halvår. Mike hade rätt, skriv ner vad du ser!

OK, man ska aldrig ifrågasätta en bra historia sägs det så låt oss för diskussionens skull säga att jag köpte historien rakt av om Il Papa. Nu kommer jag som Hemingway aldrig skriva noveller om foreller och nog inte heller bli kär i en baskiska. Ändå blev jag glad över att se termometern och alla tankeassociationer den väckte Det kändes tryggt att veta hur mina papper, mina hieroglyfer inte skulle försvinna förns vid 451 grader. Liksom klottret från de som begravdes i Pompeis aska lästes idag skulle orden finnas kvar även om mitt blod skulle koka. Berätta om och efter mig ich hela världen skulle veta, han var en stor man. I alla fall kanske ändå ung och lovande.

Nä, hur väl funkade ändå inte den lilla svarta boken som jag hade i fickan. Svart vaxdukspärm och rödmålade sidkanter. I den fanns nu nedklottrade sanningar och citat ur böcker jag hade läst, utryckta meningar som jag tänkt på och kanske kunde sno nån dag men omstöpta i en annan skepnad. Gatorna hade talat, viskat ord till mig och visat bilder som var värda mer än att bara glömmas bort sådär, likt sättet som man stirrar på en utryckande ambulans för att sekunden efter sen släppa det helt.

I Paris hade jag i skyltfönstret sett ett notationshäfte modell deluxe med läderliknande omlag som hette Moleskine. Rekvisita för medelklasspoeter som marknadsfördes med orden från nån tjugotalsförfattare som citat hellre tappade sitt pass än sin anteckningsbok slut citat. Självklart. Man köper inte en sån bara för att skriva i den, utan söker konceptet. Det värsta med fjollboken var att den hade ett band omkring för att liksom sluta den. Min bok skulle vara transparent och öppen för varenda rödvinssanning som ville fästas på pränt. TILLHÖR STATSVERKET stog det stort stämplat på första uppslaget. Snodd ja, men vad gör man. Liksom Erlanders fru lämnade tillbaks pennjävlarna till regeringskansliet efter makens död skulle jag också ge tillbaks till folket, men tiofaldigt. Utan livrem eller hängslen men med slarvig handstil och röda ögon.

På samma sätt som ingen metall fick tas med på Kon-Tiki för att stöta sig med naturens lagar skulle min bok hållas ren från bläck hade jag bestämt. "Det är min förhoppning att jag enbart stiftets gråskala ska kunna färga världen genom mina allegorier" hade jag en kväll tjockt stångad proklamerat. OK, lite väl pretentiöst, men vaskamangöra? Plinius den äldre skrev i sin Naturalis Historia hur den grekiske målaren Apelles ofta ritade hästar. Minns ordagrant texten som skrämmande ofta har åberopats som källskrift: "I övrigt var det en ständig vana hos Apelles att aldrig tillbringa en dag så upptagen att han inte övade sin konst genom att draga ett streck, vilket från honom har övergått till ett ordspråk." Null dies sin linea. Det är det man måste ha i huvudet. Varje dag. Varje dag.

Sen gällde det att renskriva skiten nångång för att rädda tankarna från att suddas ut av tidens gång eller försvinna som utrivna sidor ägnade åt telefonnummer till nån Malin. Hon var förresten inte värd baksidan på det där pappret. Där rök en god idé eller kanske ett frö till en novell. Faktiskt fullt jämförbart med biblioteksbranden i Alexandria. För i helvete, var inte så billig!

En Alfapethistoria

Jag brukar alltid säga att jag hellre vill ångra att jag har gjort någonting än ångra att jag inte har gjort det. Denna devis har kommit att bli mottot för mig och såhär efter när jag blickar tillbaka på mitt liv kan jag säga att jag har följt orden plikttroget. Förresten, en sak grämer jag mig fortfarande för. Det begav sig så att jag när jag var sexton år gammal hade träffat en trevlig flicka som hette Emma. Jag hade länge gått och sneglat på den kaxiga lilla rödnätta kickan i min tyskagrupp. När hon fick läsa upp böjningsformerna av sein högt på ett muntligt läxförhör var det helt andra former jag tänkte på. Efter lite pussar och trevande händer på en skolfest hade det också blivit hon och jag. För att göra en lång historia kort så hade det blivit dags för mig att presenterats för hennes föräldrar. Fan, skjorta var oundvikligt den kvällen.

Birgitta bjöd på fiskgratäng och Lennart bjöd på whisky. Konversationen framflöt rätt smidigt.

-Nej min pappa jobbar på gjuteriet (renderade i höjda ögonbryn)

-Nej Emma och jag går inte i samma klass, bara i samma tyskagrupp.

Efter middagen drog vi oss snabbt tillbaka till hennes flickrum. Under en BonJovi-affisch låg vi i sängen och råhånglade när det knackade på dörren. Det var dags för Alfapet! Kommer snart, ropade hon till rösten. Jag såg frågande eller snarare bedjande på henne men det gick inte att slippa undan. Tydligen var det tradition i det akademiska Anderssonska hemmet att var fredag samlas kring spelplanen för att fläta samman veckans substantiv och prepositioner i en salig röra. Nåja, vi kunde ju fortsätta med vårt utforskande av varandras kroppar senare. Hon ordnade till sitt rufsiga hår och jag stoppade in skjortan och med handen diskret innanför byxorna rättade jag till den blodfyllda lemmen så att det inte skulle synas. Vi var klara för Alfapet!

När vi kom ut i köket var hennes föräldrar och lillebror redan samlade kring matsalsbordet. Jag införlivades snabbt i deras gemenskap och fick lära mig konsten. X, Y, Z och C var exempelvis värda mer än andra bokstäver och sedan fanns det tomma brickor som kunde vara vilken bokstav som helst. Verben fick inte vara böjda och alla substantiv måste vara i obestämd form singularis. Jo Birgitta, jag visste vad singularis var. Den som lyckades klura ut ett ord där man använde alla sina sju bokstäver belönades med hela femtio extra bonuspoäng. Detta var någonting som aldrig hade inträffat i deras familj. Det fanns en farbror i släkten, det framgick dock inte vem han var farbror till, som tydligen var överläkare på något norrländskt sjukhus. Han hade en gång på en släktmiddag lyckats lägga ordet ARSENAL parallellt med ett befintligt ord och lyckats passa in det överallt. Sånt talades det länge om...

Efter en kvart uppkom det en mindre konflikt om huruvida KNARK som yngre brodern på tretton år hade lagt var ett tillåtet ord. Över min döda kropp, det är inget riktigt ord, det är en förkortning av NARKOTIKA hävdade Birgitta och lutade sig tillbaka på sin auktoritet som svensklärare. Låt grabben lägga ordet, det ger ju ändå bara sju poäng och han ligger hopplöst sist tänkte jag suckande. Vad är det för sadistiskt spel som lockar fram denna ondska hos människor? Vad fan vet hon om knark förresten... Det är bara något hon har läst om i Svenska Dagbladet. Pappa Lennart fick fungera som skiljedomare och moderator i konflikten. Detta skedde på övligt vis genom att man gick upp till biblioteket på övervåningen, jo de hade faktiskt ett bibliotek, och hämtade Svenska Akademins Ordlista som stod bredvid Nationalencyklopedien. Birgitta fick lov att ge sig, ordet knark fanns faktiskt med i denna ordlista som som alltid fick fungera som måttstock för rätt och fel i dessa sammanhang.

Knark, knarkberusad, knarkhandel, knarkhund, knarkkvart, knarklangare, knarklangning, knarkliga, knarkmissbrukare, knarksmugglare, knarkspruta, knarktablett, det var inte lite information som hade gått Birgitta förbi.

-Det står faktiskt "vardagligt" som stilmarkering framför alla dessa ord sade Birgitta i ett kämpande försök till upprättelse.

Just när hon sade detta ord, vardagligt, med ett sätt av förakt i rösten insåg jag att jag aldrig skulle kunna komma att tycka om denna människa. Om mitt intryck av henne blev allt mer och mer negativt (fiskgratängen hade exempelvis haft pulvermixgarnering, något som min mamma aldrig skulle bjuda på) så verkade jag som person framstå som rätt sympatisk i hennes ögon. Jag brukar inte skryta men för att bara vara sjutton år med innebandymålvakt som enda riktiga fritidsintresse och Fantomen som huvudsaklig lektyr kunde jag hävda mig förvånansvärt bra den där kvällen där den viktigaste egenskapen ändå var språklig påhittighet och snabbtänkthet. Jag låg på andra plats enligt den protokollräkning som Emma förde och hade därmed förmodligen stigit rejält i aktning hos hennes föräldrar. Först låg naturligtvis Birgitta. Hon hade läst litteraturhistoria på univerisitet i Uppsala innan hon hade sadlat om och läst till lärare hade hon berättat. Emmas fader var någonting statligt. Exakt vad det innebar att vara i statlig tjänst hade jag inte lyckats komma fram till. Det enda jag kunde referera till var det min mormor ofta brukade säga när hon levde. "Staten tar hand om de sina".

Klockan halv elva när jag hade lagt ordet HÄVD där sista D:et bildade ordet ED med en annan slinga och dragit in hela 22 poäng (3 x bokstaven för H) tillkännagav Lennart att tiden snart var ute. Nu skulle vi slutföra det påbörjade varvet och efter att alla sedan hade dragit bort poängen för de bokstäver de hade kvar skulle vinnaren koras. Största delen av spelplanen var en grötig massa där alla ord satt ihop med minst tre andra. Undantaget var lång utlöpare där man lätt kunde bygga på nytt. Någon, förmodligen lillebrorsan, som efter vad jag av hans stavning kunde förstå uppvisade vissa drag av dyslexi, hade lagt ordet NI. Två poäng, minsta möjliga belöning. I samma ögonblick som jag tog upp mina nya bokstäver såg jag det perfekta. På samma sätt som en stenhuggare måste känna när han bearbetar sin marmor såg jag nu det självklara växa fram. Jag skulle lyckas med det omöjliga! Genom att använda mig av det utlagda NI skulle jag med mina nya bokstäver kunna bilda ordet UTLÖSNING. Om jag någon gång i livet har haft en utanför-kroppen-upplevelse så var det just då. Lika stor som min glädje var över att jag skulle kunna klara av det omöjliga, lika mycket visste jag att jag aldrig skulle kunna lägga ut ordet på spelplanen.

Utlösning, Birgitta skulle säkert spilla ut sitt mintte över bordet och även om Lennart förmodligen ändå anade att jag hade tagit hans dotters oskuld skulle jag ha svårt att se honom i ögonen framledes. Jag våndades gravt, jag skulle inte bara gå miste om bedriften att lägga ut alla bokstäver, jag skulle också ha fått tre gånger ordet och definitivt seglat upp som vinnare.

FAN FAN FAN... det var jag som var skulle lägga sist av alla och innan dess skulle resten av familjen göra var sitt sista försök till att samla ihop poäng. De sista orden var alltid svårast att klämma in. Det var inte lätt att hitta på någonting i gyttret av ord som hade vuxit fram. Jag satt där och fullkomligt hoppades att någon skulle förstöra mitt läge och därmed befria mig från det svåra beslut som nu endast låg inom någon minuts tidsrymd. Om jag hela kvällen hade blivit motarbetad genom att fina möjligheter utyttjades av andra var det nu tvärtom. Ingen såg hur lätt man kunde använda tre-gånger-ordet-rutan i övre hörnet. Det kunde inte vara sant!

Birgitta avslutade med flaggan i topp genom att bilda GALDER som jag fick höra var någon slags fornnordisk besvärjelse. Det var nu min tur. Jag hade alltid varit en tävlingsmänniska och hatade att förlora. Nu hade jag en smashboll som hängde i luften. Att inte slå dit den genom att lägga ut ordet UTLÖSNING skulle vara som om Maradona efter att ha dribblat bort målvakten avsiktligt skulle ha missat fotbollsmålet. Sånt har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Andra sidan av vågskålen, jag skulle totalt förstöra det ändå så rätt hyggliga första intryck jag hade byggt upp denna kväll hos de personer som faktiskt skulle kunna komma att bli mina svärföräldrar. Så kände jag i alla fall den kvällen för min kärlek till Emma var ärlig, ovillkorlig och i våra ögon evig. Inte ville jag genom att lägga ordet bli betraktad som en sexgalning. Utlösning k u n d e ju faktiskt betyda andra saker, ett krig kunde exempelvis utlösas av vissa orsaker och så vidare. Men ack, detta skulle inte vara första tanken när en hormonstinn sjuttonåring som lät det spillas tre gånger om dagen använde ordet, det visste jag så väl.

I det läget ansåg jag mig inte ha något val. Jag såg uppifrån hur den vekling som satt i mina kläder där nere vid bordet bildade ordet TUR genom att lägga ut bokstäverna T och U bredvid R-et i Birgittas GALDER. Om ordet nu betydde trollformel eller besvärjelse så fungerade den tydligen. Birgittas galder hade fastnat på mig och hon hade vunnit. På ett sätt som övergick alla artighetens konventioner sträckte hon sig upp i stolen och frågade mig med stark röst "Vem var det nu som vann?" Jag hörde mig själv säga hennes namn och även gratulera henne. Jag visste att jag var den rättmätiga vinnaren men vad skulle jag säga?

Jag var inte mig själv på hela kvällen. Birgittas trollformel hade mig i sin makt och verkade på flera plan. När jag några timmar senare hade fått av Emma trosorna ville det sig inte för mig. Det gick verkligen inte att få upp den tidigare så vakna kroppsdelen trots Emmas idogt hjälpsamma försök. Ingen utlösning här heller tydligen.

-Det gör ingenting viskade hon kärleksfullt. Hon kurade ihop sig som en liten boll och jag lade mig i sked omslutandes kring henne. Inom kort hade hon somnat. Jag borde vara lycklig. Här låg jag och lyssnade på en varm späd liten varelses andetag med min ena hand kupad kring hennes bröst, något som de flesta av mina jämnåriga polare bara kunde drömma om. Ändå kunde jag bara tänka på en sak. Just då ångrade jag intensivt att jag inte hade lagt ut ordet och tagit hem vinsten. Det jag var arg över var inte att jag hade låtit häxan Birgitta vinna. Det var att jag hade förminskat mig själv och inte vågat. Jag minns inte när jag somnade den natten men länge låg jag och stirrade upp i taket. Ännu i dag händer det att jag tänker tillbaka på händelsen. Emma och jag gjorde slut tre veckor senare under lika stormiga omständigheter som vi hade funnit varandra. Mycket är idag fallet i glömska. När jag skriver kan jag exempelvis inte komma på vad hennes lillebror hette men Alfapetsspelet minns jag som om det vore igår. Gudarna vet att jag fortfarande ångrar mig. Intill denna dag har jag heller aldrig lyckats med bedriften att lägga ut ett ord med alla sju bokstäverna....