Här sitter jag nu instängd i en lägenhet och kan inget annat. Ttänker på det som har hänt och hur jag hade kunnat agerat annorlunda. Erfarenhet är inte vad som händer en, det är vad man gör med det ochefter att i drömmarna tusen gånger återupplevt situationen på stenbron växte inom mig insikten att jag måste lära mig boxas. Inte vet jag vilken logik som mitt resonemang följde. Förmodligen ingen alls. Ändå tänkte jag att om jag hade vunnit slagsmålet mot Mike hade det fruktansvärda inte inträffat. Då vi fortsatt vår resa och allt hade varit fint.
Jag sökte därför upp den anrika boxningsklubben för att lära mig att slåss! Med trimmern snaggade jag av mitt axellånga hår så att det bara var ett par millimeter som stod upp. Klichéartat kanske men samma mönster går igenom överallt i världen. De buddiska munkarna i Thailand rakar av sig håret för att skala bort allt överflödigt världsligt. Ute på skärgårdsidyllen Rindö rakas de nyinryckta kustjägaraspiranternas hår av för att markera inledningen till en ny fas. Håret var inte den enda som mitt nya liv konstituerades av - när normala människor festade och skålade i champagne gick jag runt i min lilla lägenhet och samlade ihop veckogamla pizzakartonger. Du blir vad du äter, jag hörde farfars ord i huvudet. Och jag hade verkligen blivit vad jag hade ätit. jag klädde av mig naken och granskade kritiskt min kropp i spegeln. Jag hade verkligen säckat ihop under hösten. Snarare flaska en V-form. Jag tog tag om vänster överarm och anspände armmusklerna. När jag klämde till med handen över bicepsen kunde klämma ihop armen trots att jag spände för allt jag var värd. Jodå, det fanns hopp men en hårdsatsning var vad som krävdes. Ya basta med skräpmat och shit. Jag drog till minnes Hermodsannonserna som brukade finnas i de gamla veckotidningarna på mormor och morfars utedass. "Nytt år nya tag!" lydde kampordet. Med denna insikt gick jag och lade mig för att sova de åtta timmarna.
Kvällen därpå gick jag för första gången till träningen. I stenhuset på huvudgatan öppnade jag dörren ner till källartrappan. När jag öppnade mellandörren gick det från värme till tropisk hetta och mot mig slog en vägg av svettlukt blandat med liniment. Alla träningslokaler jag har besökt har haft den där ingrodda känslan sittandes i väggarna. Jag lade märke till hur prydligt alla skor stod uppställda vid bänken. Huvudtränaren Sammi var en rolig liten prick som vägde på hektot lika lite som han hade gjort för tjugosex år sedan när han hade varit svensk mästare i flugvikt. Om han var liten kroppsligt sett var han en gigant i orden. En boxningsklubb är en skyddad frizon som skiljer sig helt och hållet från resten av världen. Samma tonårskillar som i skolan sitter längs bak i klassrummetm, river sönder böcker och kallar tjejer för horor var i Sammis källare de mest lyhörda.Några chilenare, ett gäng kurder, två stycken halvnassar som tränade i Pluton Svea-tröjor och så jag. Det var vi som blev kärnan i gruppen som tränade oftast. Träningshallen blir en smältdegel, paow vilken klyscha, men saken är den att det stämmer. Vi blev ett bra gäng. Ett gäng har en ledare. Sammis ord var lag och ingen ifrågasatte det han sade. När någon kom för sent till träningen blev det armhävningar på knogarna som belöning. Inte straff utan belöning, straff är någonting negativt och något negativt ville vi inte ha i vår klubb. Belöning hette det eftersom armhävningar eller böjsträck som Sammi sade var stärkande för kropp och själ. Struktur och stringens var viktigt, mässade han.
Jag passade in bra på boxningsklubben. *Swish swish*, sex ronders minuters hopprep som uttvärmning.... tunga låga slag bearbetar säcken... *bobbeti - bobbeti* päronbollen får sig en omgång... Sen in i ringen.. hela omvärlden försvinner med ens man hukar sig under repen och kommer in. Varför heter det förresten ring när den är fyrkantig? Skitsamma. Där finns bara jag och motståndare. Bägge försedda med tandskydd och var sitt par 12 oz läderhandskar. Tillräckligt med stoppning för att dämpa den värsta kraften i nävarna men ändå fullt tillräckligt för att skicka vem som helst till marken.
Ibland hände det att någon kom ner i vår gemenskap som inte passade in. Det märktes direkt om någon inte hade ädla avsikter i sinnet. Det kunde vara någon uppblåst kroppsbyggare eller några killar som hade tänkt att använda sina nyvunna kunskaper på gatan. Personer som kaxade gillade vi inte heller. Dom som spelade mangas, fick jag lära mig att det hette. De fick gå upp i ringen mot Ricardo eller Ola sen såg vi dem oftast inte här igen.
Boxning har alltid varit en underklassens sport. Därför skrattade vi också åt fjantar som tittade ner ibland som tillhörde de de andras, förtrycktas generation. Som för att få utlopp för den sista lilla spillran av manlighet i sina kroppar och känna av att de lever börjar de med boxning. De måste kontrastera sin låtsasvärld med någonting fysiskt. De går in på sportavdelningen på varuhuset och kommer ut med läderhandskarna, köper sig en del av en ny livsstil. Drar kreditkortet i kassaapparaten och känner sig nu som Tyler Durden i Fight Club. Kan knappt bärga sig innan hela deras bekantskapskrets få veta att de nu tränar boxning. När de åker ner till klubben ser de till att ha handskarna hängandes utanpå väskan precis som om om deras segelväskor inte skulle rymma dem. Eller ännu värre åker på spårvagnen med handskarna runt halsen. Dessa velourkillar brukade vi också ge en hård start när de kom ner. Det brukade ta max en vecka innan de återvände till golfbanan. Ibland stannade de kvar. Det kunde dock bli folk även av dem faktiskt.
Boxningen gick framåt. Jag upptäckte dock att jag var inte var begåvad med den bästa motoriken. Enkla rörelser som kompisarna lärde sig snabbt tog längre tid att nöta in för mig. Hela min person hade ett hafsigt drag över sig och jag kände mig ibland som en stor kalv som inte kunde kontrollera sina rörelser. Det jag dock behärskade bra var den råa kampen.När jag tränar boxningen är inte det bästa som man skulle kunna tro att träna med en nybörjare i ringen. Visserligen kan jag njuta av övertaget vissa stunder. När man kan beräkna de reaktioner och steg människan framför mig ska ta ger det tillfredsställelse. Han som egentligen borde vara oförutsägbar och farlig reagerar precis som jag vill. Jag släpper medvetet garden en aning och som på beställning kommer hans jabb ut. Än snabbare är min vänster som träffar följt av en snabb krok. Ändå vet jag redan att mina krokar och mitt fotarbete sitter hyfsat som det ska. Därför är varje rond mot tränaren det jag lever för. Visst gör det ont och visst är jag rädd. Ändå lär jag mig mycket mer av att få mina svagheter påvisade och ta emot några smällar än det motsatta. Det gör ont att ta en smäll, det är något som jag lärt sig. Jag kunde ta smällar och ge smällar. Jag hade uppnått mitt syfte och blivit en lite bättre människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar