Gungträdet

Per Wästberg skrev nåt i stil med att barndomen tar slut när man får sin första klocka. Det tillfället minns inte jag, däremot kommer jag ihåg hur jag hur jag kände nåt liknande när gungträdet vårt höggs ner.

Det var en enorm pil vars tjocka gren parallelt med marken bar upp en repgunga som under några intensiva sommarmånader varje år blev det absoluta centrumet för mig och andra osnutna äppelpallare och tjuvfiskare i grannskapet. En dag var sagan slut - först sågs massa gröna feta larver kravlandes på gräset under trädet och bladverket började sakta tunnas ur och bli brunt.

Det hjälpte inte att vi gick runt och plockade upp larverna på ackord. Pilbladsstekel hette farsoten och det fanns ingen annan råd än att kapa. Det inträffade när jag var elva en novembermorgon och jag minns att jag tänkte just så - nu är min barndom slut. Stammen lades på tork bakom garaget mens resten under halva advent höggs upp och hamnade på trave under tak. Två veckor senare fick jag hår på kuken. Bit för bit har det sen eldats i kakelugnen. Snart är allt slut och nu är jag 19 år gammal.