Flickor...

Såfort en flicka stoppar in sin hand innanför min skjorta eller t-shirt tänker jag - Seger! Då känner hon min mage och för snart upp handen mot min bröst. Ett befäl i lumpen sa alltid Pectoralis Major, kroppens viktigaste muskel - och fan så rätt han hade. Jag är inte världens snyggaste kille. Inte heller världens trevligaste eller den roligaste men när jag hör hennes lätta suckande, nästan som hon hade gått och väntat, vet jag att hon är min och att skeppet är i hamn på några minuter. Jag är rätt bra ändå på jakt sen verkar det var nåt med mina ögon... "Lär mig svenska" var det sista hon sa innan det var dags, utbytesstudenten...

Den första är för att lära mig, den andra för att lära upp, den tredje för hon är så snygg. För tio år sen satt man och pluggade in huvudstäder i Afrika. Idag är det andra saker man sysselsätter hjärnan med. Namn på filmer man har sett ihop, deras kompisars namn eller lungsjuka mostrar. Har jag SMS:at den där dikten till henne redan eller?

Knepet är att försöka släppa alla tankar och helt mentalt gå in i ett rum när man är på väg mot nattens eskapader. Ta exempelvis den förstas värld: Hon är liksom jag frilansare i gemet och gör det bra. Hennes väninnor heter Sara, Martina och Nishtiman. I den världen är det bra att bita lätt i öronen och ge brösten stor uppmärksamhet. Jag behöver heller inte ta med gummi. Vi har tillsammans sett Lilja Forever, Tripple X och den där spanska rullen. Vad var det den hette nu...? farligt farligt.. ahh, just det, Habla con Ella. Det var också hon som jag lånade den där de Beauvoir-boken av. Helt felt fel vore att i en diskussion med henne referera till nåt som har med Robinson att göra. Hon ser inte på TV. Det gör iofs den tredje. Hon hejjar på Leif och tycker Anders Lundin är "sådär" som programledare. Vi har sett fler än hälften av dom förbannade programmen tillsammans och när Robinson är slut börjar vi leka i soffan. Men vänta nu... Det här sista har jag ingen aning om eftersom vi är i den förstas värld nu. I den världen vet jag ingenting om nåt annat för då kan det bli dråpligt fel. Det gäller att ha minne, kvicktänkthet och förmåga att on-the-spot lösa situationer. Fortsätter jag med det här livet upp i åldrarna kommer det vara bättre mot senilitet än korsord.

Portkoder är lätt - Börjar dom på 1 så blir det fina årtal och minnesknepet blir uppenbart. Historiemajjen hade rätt, man h a r nytta av det vi lärde oss. 1-8-1-5 Just det, slaget vid Waterloo. Siffersumma 15, samma som sista siffrorna. Där har vi knepet. Sen hon som bor på tredje våningen i Vasastan sen också heter samma som Napoleons franska fru är associationen klockren och inhugget i Fennoskandias granit i mitt minne under avdelningen personakter. Hjärnans mindmapping är fullbordad och jag vet att jag aldrig kommer att glömma det förrän jag själv vill..

Ibland har jag hatat mig själv när jag står på Fridhemsplan och väntar på gröna linjens tåg. Kommer det mot Skarpnäck först går jag på det, annars tar jag det mot Farsta Strand och SMS:ar Det kom upp en sak till den andra. Det är inte jag som väljer, det är slumpen. Man måste tänka som Kenny Bräck - snabba depåstopp är det som gäller. Den första vet inget, den andra vill nog inte fråga och den tredje skiter i. Eller var det tvärtom. "Javisst Jessica, jamenar Josefin." Från hennes blick som är besvikelsens ser jag att hon ser. Och hon vet att jag vet det. Det är enda gången jag har fått dåligt samvete. Annars gör bara dem lyckliga.

Jag sparar alla vinkorkarna som ligger på hög på min kryddhylla i köket som ett monument över det hela. Jag är riddare i den gränslösa kärlekens tjänst, en kärlek långt ifrån hövisk. Älskar du mig? Har dom vett så frågar dom inte men är hon så farlig får svaret bara bli ett för annars kan det ju inte bli något mer. Men jag är inte kär. Inte mer än på samma sätt som varje normal man är kär i varje välskapt kvinna. Vet inte om jag kan älska men jag står på scenen och härmar kärlekens gärningar. Deras kroppar rör sig och tar mig till orgasmens gränser. När jag kommer så gråter jag och är ett med henne, mig själv och världen. Även om hon sen i eftertexten i filmen om mitt liv bara kommer att nämnas kort som blond tjej nummer tre så vet jag att hon här och nu är det viktigaste som finns - i Josefins, Jessica och den vådliga Linas namn, Amen.

Ett anteckningsblock

Det var varmt i Barcelona, 112 grader Fahrenheit. På ett amerikanskt café där Hemingway visst hade skrivit en novell, eller rättare sagt, innehavaren p å s t o d att densamme hade gjort det, fanns en termometer uppsatt som visade temperaturen. Hmm hur var det nu, dela med en-komma-åtta minus trettitvå, eller var det minus trettitvå först? Sen tänkte jag skitsamma, 138 är ändå långt från dom där Fahrenheit 451 grader då papper enligt nån känd bok ska brinna. Utan kroppens regleringssystemet skulle snart visserligen mitt svenska thc-haltiga nollplusblod koka - men solen skulle få bränna på bra duktigt för att min anteckningsbok skulle stryka med på kuppen. Min anteckningsbok ja... Den hade jag haft med på resan och börjat skriva i sen nåt halvår. Mike hade rätt, skriv ner vad du ser!

OK, man ska aldrig ifrågasätta en bra historia sägs det så låt oss för diskussionens skull säga att jag köpte historien rakt av om Il Papa. Nu kommer jag som Hemingway aldrig skriva noveller om foreller och nog inte heller bli kär i en baskiska. Ändå blev jag glad över att se termometern och alla tankeassociationer den väckte Det kändes tryggt att veta hur mina papper, mina hieroglyfer inte skulle försvinna förns vid 451 grader. Liksom klottret från de som begravdes i Pompeis aska lästes idag skulle orden finnas kvar även om mitt blod skulle koka. Berätta om och efter mig ich hela världen skulle veta, han var en stor man. I alla fall kanske ändå ung och lovande.

Nä, hur väl funkade ändå inte den lilla svarta boken som jag hade i fickan. Svart vaxdukspärm och rödmålade sidkanter. I den fanns nu nedklottrade sanningar och citat ur böcker jag hade läst, utryckta meningar som jag tänkt på och kanske kunde sno nån dag men omstöpta i en annan skepnad. Gatorna hade talat, viskat ord till mig och visat bilder som var värda mer än att bara glömmas bort sådär, likt sättet som man stirrar på en utryckande ambulans för att sekunden efter sen släppa det helt.

I Paris hade jag i skyltfönstret sett ett notationshäfte modell deluxe med läderliknande omlag som hette Moleskine. Rekvisita för medelklasspoeter som marknadsfördes med orden från nån tjugotalsförfattare som citat hellre tappade sitt pass än sin anteckningsbok slut citat. Självklart. Man köper inte en sån bara för att skriva i den, utan söker konceptet. Det värsta med fjollboken var att den hade ett band omkring för att liksom sluta den. Min bok skulle vara transparent och öppen för varenda rödvinssanning som ville fästas på pränt. TILLHÖR STATSVERKET stog det stort stämplat på första uppslaget. Snodd ja, men vad gör man. Liksom Erlanders fru lämnade tillbaks pennjävlarna till regeringskansliet efter makens död skulle jag också ge tillbaks till folket, men tiofaldigt. Utan livrem eller hängslen men med slarvig handstil och röda ögon.

På samma sätt som ingen metall fick tas med på Kon-Tiki för att stöta sig med naturens lagar skulle min bok hållas ren från bläck hade jag bestämt. "Det är min förhoppning att jag enbart stiftets gråskala ska kunna färga världen genom mina allegorier" hade jag en kväll tjockt stångad proklamerat. OK, lite väl pretentiöst, men vaskamangöra? Plinius den äldre skrev i sin Naturalis Historia hur den grekiske målaren Apelles ofta ritade hästar. Minns ordagrant texten som skrämmande ofta har åberopats som källskrift: "I övrigt var det en ständig vana hos Apelles att aldrig tillbringa en dag så upptagen att han inte övade sin konst genom att draga ett streck, vilket från honom har övergått till ett ordspråk." Null dies sin linea. Det är det man måste ha i huvudet. Varje dag. Varje dag.

Sen gällde det att renskriva skiten nångång för att rädda tankarna från att suddas ut av tidens gång eller försvinna som utrivna sidor ägnade åt telefonnummer till nån Malin. Hon var förresten inte värd baksidan på det där pappret. Där rök en god idé eller kanske ett frö till en novell. Faktiskt fullt jämförbart med biblioteksbranden i Alexandria. För i helvete, var inte så billig!

En Alfapethistoria

Jag brukar alltid säga att jag hellre vill ångra att jag har gjort någonting än ångra att jag inte har gjort det. Denna devis har kommit att bli mottot för mig och såhär efter när jag blickar tillbaka på mitt liv kan jag säga att jag har följt orden plikttroget. Förresten, en sak grämer jag mig fortfarande för. Det begav sig så att jag när jag var sexton år gammal hade träffat en trevlig flicka som hette Emma. Jag hade länge gått och sneglat på den kaxiga lilla rödnätta kickan i min tyskagrupp. När hon fick läsa upp böjningsformerna av sein högt på ett muntligt läxförhör var det helt andra former jag tänkte på. Efter lite pussar och trevande händer på en skolfest hade det också blivit hon och jag. För att göra en lång historia kort så hade det blivit dags för mig att presenterats för hennes föräldrar. Fan, skjorta var oundvikligt den kvällen.

Birgitta bjöd på fiskgratäng och Lennart bjöd på whisky. Konversationen framflöt rätt smidigt.

-Nej min pappa jobbar på gjuteriet (renderade i höjda ögonbryn)

-Nej Emma och jag går inte i samma klass, bara i samma tyskagrupp.

Efter middagen drog vi oss snabbt tillbaka till hennes flickrum. Under en BonJovi-affisch låg vi i sängen och råhånglade när det knackade på dörren. Det var dags för Alfapet! Kommer snart, ropade hon till rösten. Jag såg frågande eller snarare bedjande på henne men det gick inte att slippa undan. Tydligen var det tradition i det akademiska Anderssonska hemmet att var fredag samlas kring spelplanen för att fläta samman veckans substantiv och prepositioner i en salig röra. Nåja, vi kunde ju fortsätta med vårt utforskande av varandras kroppar senare. Hon ordnade till sitt rufsiga hår och jag stoppade in skjortan och med handen diskret innanför byxorna rättade jag till den blodfyllda lemmen så att det inte skulle synas. Vi var klara för Alfapet!

När vi kom ut i köket var hennes föräldrar och lillebror redan samlade kring matsalsbordet. Jag införlivades snabbt i deras gemenskap och fick lära mig konsten. X, Y, Z och C var exempelvis värda mer än andra bokstäver och sedan fanns det tomma brickor som kunde vara vilken bokstav som helst. Verben fick inte vara böjda och alla substantiv måste vara i obestämd form singularis. Jo Birgitta, jag visste vad singularis var. Den som lyckades klura ut ett ord där man använde alla sina sju bokstäver belönades med hela femtio extra bonuspoäng. Detta var någonting som aldrig hade inträffat i deras familj. Det fanns en farbror i släkten, det framgick dock inte vem han var farbror till, som tydligen var överläkare på något norrländskt sjukhus. Han hade en gång på en släktmiddag lyckats lägga ordet ARSENAL parallellt med ett befintligt ord och lyckats passa in det överallt. Sånt talades det länge om...

Efter en kvart uppkom det en mindre konflikt om huruvida KNARK som yngre brodern på tretton år hade lagt var ett tillåtet ord. Över min döda kropp, det är inget riktigt ord, det är en förkortning av NARKOTIKA hävdade Birgitta och lutade sig tillbaka på sin auktoritet som svensklärare. Låt grabben lägga ordet, det ger ju ändå bara sju poäng och han ligger hopplöst sist tänkte jag suckande. Vad är det för sadistiskt spel som lockar fram denna ondska hos människor? Vad fan vet hon om knark förresten... Det är bara något hon har läst om i Svenska Dagbladet. Pappa Lennart fick fungera som skiljedomare och moderator i konflikten. Detta skedde på övligt vis genom att man gick upp till biblioteket på övervåningen, jo de hade faktiskt ett bibliotek, och hämtade Svenska Akademins Ordlista som stod bredvid Nationalencyklopedien. Birgitta fick lov att ge sig, ordet knark fanns faktiskt med i denna ordlista som som alltid fick fungera som måttstock för rätt och fel i dessa sammanhang.

Knark, knarkberusad, knarkhandel, knarkhund, knarkkvart, knarklangare, knarklangning, knarkliga, knarkmissbrukare, knarksmugglare, knarkspruta, knarktablett, det var inte lite information som hade gått Birgitta förbi.

-Det står faktiskt "vardagligt" som stilmarkering framför alla dessa ord sade Birgitta i ett kämpande försök till upprättelse.

Just när hon sade detta ord, vardagligt, med ett sätt av förakt i rösten insåg jag att jag aldrig skulle kunna komma att tycka om denna människa. Om mitt intryck av henne blev allt mer och mer negativt (fiskgratängen hade exempelvis haft pulvermixgarnering, något som min mamma aldrig skulle bjuda på) så verkade jag som person framstå som rätt sympatisk i hennes ögon. Jag brukar inte skryta men för att bara vara sjutton år med innebandymålvakt som enda riktiga fritidsintresse och Fantomen som huvudsaklig lektyr kunde jag hävda mig förvånansvärt bra den där kvällen där den viktigaste egenskapen ändå var språklig påhittighet och snabbtänkthet. Jag låg på andra plats enligt den protokollräkning som Emma förde och hade därmed förmodligen stigit rejält i aktning hos hennes föräldrar. Först låg naturligtvis Birgitta. Hon hade läst litteraturhistoria på univerisitet i Uppsala innan hon hade sadlat om och läst till lärare hade hon berättat. Emmas fader var någonting statligt. Exakt vad det innebar att vara i statlig tjänst hade jag inte lyckats komma fram till. Det enda jag kunde referera till var det min mormor ofta brukade säga när hon levde. "Staten tar hand om de sina".

Klockan halv elva när jag hade lagt ordet HÄVD där sista D:et bildade ordet ED med en annan slinga och dragit in hela 22 poäng (3 x bokstaven för H) tillkännagav Lennart att tiden snart var ute. Nu skulle vi slutföra det påbörjade varvet och efter att alla sedan hade dragit bort poängen för de bokstäver de hade kvar skulle vinnaren koras. Största delen av spelplanen var en grötig massa där alla ord satt ihop med minst tre andra. Undantaget var lång utlöpare där man lätt kunde bygga på nytt. Någon, förmodligen lillebrorsan, som efter vad jag av hans stavning kunde förstå uppvisade vissa drag av dyslexi, hade lagt ordet NI. Två poäng, minsta möjliga belöning. I samma ögonblick som jag tog upp mina nya bokstäver såg jag det perfekta. På samma sätt som en stenhuggare måste känna när han bearbetar sin marmor såg jag nu det självklara växa fram. Jag skulle lyckas med det omöjliga! Genom att använda mig av det utlagda NI skulle jag med mina nya bokstäver kunna bilda ordet UTLÖSNING. Om jag någon gång i livet har haft en utanför-kroppen-upplevelse så var det just då. Lika stor som min glädje var över att jag skulle kunna klara av det omöjliga, lika mycket visste jag att jag aldrig skulle kunna lägga ut ordet på spelplanen.

Utlösning, Birgitta skulle säkert spilla ut sitt mintte över bordet och även om Lennart förmodligen ändå anade att jag hade tagit hans dotters oskuld skulle jag ha svårt att se honom i ögonen framledes. Jag våndades gravt, jag skulle inte bara gå miste om bedriften att lägga ut alla bokstäver, jag skulle också ha fått tre gånger ordet och definitivt seglat upp som vinnare.

FAN FAN FAN... det var jag som var skulle lägga sist av alla och innan dess skulle resten av familjen göra var sitt sista försök till att samla ihop poäng. De sista orden var alltid svårast att klämma in. Det var inte lätt att hitta på någonting i gyttret av ord som hade vuxit fram. Jag satt där och fullkomligt hoppades att någon skulle förstöra mitt läge och därmed befria mig från det svåra beslut som nu endast låg inom någon minuts tidsrymd. Om jag hela kvällen hade blivit motarbetad genom att fina möjligheter utyttjades av andra var det nu tvärtom. Ingen såg hur lätt man kunde använda tre-gånger-ordet-rutan i övre hörnet. Det kunde inte vara sant!

Birgitta avslutade med flaggan i topp genom att bilda GALDER som jag fick höra var någon slags fornnordisk besvärjelse. Det var nu min tur. Jag hade alltid varit en tävlingsmänniska och hatade att förlora. Nu hade jag en smashboll som hängde i luften. Att inte slå dit den genom att lägga ut ordet UTLÖSNING skulle vara som om Maradona efter att ha dribblat bort målvakten avsiktligt skulle ha missat fotbollsmålet. Sånt har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Andra sidan av vågskålen, jag skulle totalt förstöra det ändå så rätt hyggliga första intryck jag hade byggt upp denna kväll hos de personer som faktiskt skulle kunna komma att bli mina svärföräldrar. Så kände jag i alla fall den kvällen för min kärlek till Emma var ärlig, ovillkorlig och i våra ögon evig. Inte ville jag genom att lägga ordet bli betraktad som en sexgalning. Utlösning k u n d e ju faktiskt betyda andra saker, ett krig kunde exempelvis utlösas av vissa orsaker och så vidare. Men ack, detta skulle inte vara första tanken när en hormonstinn sjuttonåring som lät det spillas tre gånger om dagen använde ordet, det visste jag så väl.

I det läget ansåg jag mig inte ha något val. Jag såg uppifrån hur den vekling som satt i mina kläder där nere vid bordet bildade ordet TUR genom att lägga ut bokstäverna T och U bredvid R-et i Birgittas GALDER. Om ordet nu betydde trollformel eller besvärjelse så fungerade den tydligen. Birgittas galder hade fastnat på mig och hon hade vunnit. På ett sätt som övergick alla artighetens konventioner sträckte hon sig upp i stolen och frågade mig med stark röst "Vem var det nu som vann?" Jag hörde mig själv säga hennes namn och även gratulera henne. Jag visste att jag var den rättmätiga vinnaren men vad skulle jag säga?

Jag var inte mig själv på hela kvällen. Birgittas trollformel hade mig i sin makt och verkade på flera plan. När jag några timmar senare hade fått av Emma trosorna ville det sig inte för mig. Det gick verkligen inte att få upp den tidigare så vakna kroppsdelen trots Emmas idogt hjälpsamma försök. Ingen utlösning här heller tydligen.

-Det gör ingenting viskade hon kärleksfullt. Hon kurade ihop sig som en liten boll och jag lade mig i sked omslutandes kring henne. Inom kort hade hon somnat. Jag borde vara lycklig. Här låg jag och lyssnade på en varm späd liten varelses andetag med min ena hand kupad kring hennes bröst, något som de flesta av mina jämnåriga polare bara kunde drömma om. Ändå kunde jag bara tänka på en sak. Just då ångrade jag intensivt att jag inte hade lagt ut ordet och tagit hem vinsten. Det jag var arg över var inte att jag hade låtit häxan Birgitta vinna. Det var att jag hade förminskat mig själv och inte vågat. Jag minns inte när jag somnade den natten men länge låg jag och stirrade upp i taket. Ännu i dag händer det att jag tänker tillbaka på händelsen. Emma och jag gjorde slut tre veckor senare under lika stormiga omständigheter som vi hade funnit varandra. Mycket är idag fallet i glömska. När jag skriver kan jag exempelvis inte komma på vad hennes lillebror hette men Alfapetsspelet minns jag som om det vore igår. Gudarna vet att jag fortfarande ångrar mig. Intill denna dag har jag heller aldrig lyckats med bedriften att lägga ut ett ord med alla sju bokstäverna....