Ett anteckningsblock

Det var varmt i Barcelona, 112 grader Fahrenheit. På ett amerikanskt café där Hemingway visst hade skrivit en novell, eller rättare sagt, innehavaren p å s t o d att densamme hade gjort det, fanns en termometer uppsatt som visade temperaturen. Hmm hur var det nu, dela med en-komma-åtta minus trettitvå, eller var det minus trettitvå först? Sen tänkte jag skitsamma, 138 är ändå långt från dom där Fahrenheit 451 grader då papper enligt nån känd bok ska brinna. Utan kroppens regleringssystemet skulle snart visserligen mitt svenska thc-haltiga nollplusblod koka - men solen skulle få bränna på bra duktigt för att min anteckningsbok skulle stryka med på kuppen. Min anteckningsbok ja... Den hade jag haft med på resan och börjat skriva i sen nåt halvår. Mike hade rätt, skriv ner vad du ser!

OK, man ska aldrig ifrågasätta en bra historia sägs det så låt oss för diskussionens skull säga att jag köpte historien rakt av om Il Papa. Nu kommer jag som Hemingway aldrig skriva noveller om foreller och nog inte heller bli kär i en baskiska. Ändå blev jag glad över att se termometern och alla tankeassociationer den väckte Det kändes tryggt att veta hur mina papper, mina hieroglyfer inte skulle försvinna förns vid 451 grader. Liksom klottret från de som begravdes i Pompeis aska lästes idag skulle orden finnas kvar även om mitt blod skulle koka. Berätta om och efter mig ich hela världen skulle veta, han var en stor man. I alla fall kanske ändå ung och lovande.

Nä, hur väl funkade ändå inte den lilla svarta boken som jag hade i fickan. Svart vaxdukspärm och rödmålade sidkanter. I den fanns nu nedklottrade sanningar och citat ur böcker jag hade läst, utryckta meningar som jag tänkt på och kanske kunde sno nån dag men omstöpta i en annan skepnad. Gatorna hade talat, viskat ord till mig och visat bilder som var värda mer än att bara glömmas bort sådär, likt sättet som man stirrar på en utryckande ambulans för att sekunden efter sen släppa det helt.

I Paris hade jag i skyltfönstret sett ett notationshäfte modell deluxe med läderliknande omlag som hette Moleskine. Rekvisita för medelklasspoeter som marknadsfördes med orden från nån tjugotalsförfattare som citat hellre tappade sitt pass än sin anteckningsbok slut citat. Självklart. Man köper inte en sån bara för att skriva i den, utan söker konceptet. Det värsta med fjollboken var att den hade ett band omkring för att liksom sluta den. Min bok skulle vara transparent och öppen för varenda rödvinssanning som ville fästas på pränt. TILLHÖR STATSVERKET stog det stort stämplat på första uppslaget. Snodd ja, men vad gör man. Liksom Erlanders fru lämnade tillbaks pennjävlarna till regeringskansliet efter makens död skulle jag också ge tillbaks till folket, men tiofaldigt. Utan livrem eller hängslen men med slarvig handstil och röda ögon.

På samma sätt som ingen metall fick tas med på Kon-Tiki för att stöta sig med naturens lagar skulle min bok hållas ren från bläck hade jag bestämt. "Det är min förhoppning att jag enbart stiftets gråskala ska kunna färga världen genom mina allegorier" hade jag en kväll tjockt stångad proklamerat. OK, lite väl pretentiöst, men vaskamangöra? Plinius den äldre skrev i sin Naturalis Historia hur den grekiske målaren Apelles ofta ritade hästar. Minns ordagrant texten som skrämmande ofta har åberopats som källskrift: "I övrigt var det en ständig vana hos Apelles att aldrig tillbringa en dag så upptagen att han inte övade sin konst genom att draga ett streck, vilket från honom har övergått till ett ordspråk." Null dies sin linea. Det är det man måste ha i huvudet. Varje dag. Varje dag.

Sen gällde det att renskriva skiten nångång för att rädda tankarna från att suddas ut av tidens gång eller försvinna som utrivna sidor ägnade åt telefonnummer till nån Malin. Hon var förresten inte värd baksidan på det där pappret. Där rök en god idé eller kanske ett frö till en novell. Faktiskt fullt jämförbart med biblioteksbranden i Alexandria. För i helvete, var inte så billig!