Ligga åtvid

Jag tror jag skrev lite tidigare att hon Emma och jag blev ihop efter lite pussar och trevande händer på en fest. Så var det naturligtvis inte. Det var en förbannat förskönande omskrivning för att slå an den rätta oskuldsfulla tonen till resten av historien. Saken är den att vi hamnade i ett tält där vi båda var mycket fulla efter att på sommarfesten ha serverat varandra upprepade gånger från bålen, jag som en medveten strategi handen på hjärtat. Hon hade tidigare under kvällen ställt frågor eller nä förresten, hon hade ställt Frågan och självklart sa jag att jag älskade henne för annars hade det ju inte kunnat bli något.

Av dessa förklarade skäl var det två inte allför trimmade känslokroppar som möttes, men knullas skulle det. Såhär i efterhand minns jag det hela mest som de siluettbilder de människor utanför vid närmare eftertanke måste ha sett. För att kunna se hennes bröst samt vart jag skulle stoppa in den hade jag en ficklampa tänd. Länge leve Maglite!

Jag minns också hur det nästan inte kändes ett någe. Duktigt med hembränt samt den förbannade gummiprofilen som jag, uppväxt med skolsköterskors propagandamaskin hade dragit på. Det hade visserligen gått några år sen det stormades om dödsepedimin men vi rörde oss fortfarande i svallvågorna där sjukdomar eller Sjukdomen var en realitet även om Mike menade att det, där vi bodde inte fanns ett någe, som inte gick att bota med penicilin.

Nåväl, efter obligatoriska tre ställningarna som vi med undermedvetna referenser till vuxenfilm klarade av, började det skava, och allt annat än komma - så vi la ner det hela. Var det skönt för dig... Jaa.. När vi låg där och drogs mot sömn frågade hon ”Du har gjort det här förut va.” Ett förhållande ska ju bygga på ärlighet så självklart ljög jag rakt av och svarade ja. Och du...? - tillade jag sen frågande utan att för en sekund egentligen veta vad det var för svar jag ville höra eller om frågan överhuvudtaget borde ha ställts. Näää... jag var ihop med en kille förra hösten men han fick bara ta på mig därnere. Schysst tänkte jag, här har man både tatt en oskuld och blitt av med den, och somna in.

Det finns alltid en anledning till att folk nämner saker så nu till min poäng. Två år senare under pingsthelgen innan jag vi skulle ta studenten, och när vi sen länge skiljts åt hände det sig att hon dog. Maj hade blivit juni och det var minst en månad sen det första badet för de få tappra, och definitivt även dags för de resten, många fega. Vilken skara Emma tillhörde fick jag tyvärr inte veta men under ett besök vid badsjön hittades hon helt sonika död i vattnet. Medfött hjärtfel hette det. Fan såna trista saker som man aldrig får reda på förrän efteråt. Det hela lade rejäl sordin på studentfest-stämningen på skolan, som man brukar skriva eller kanske snarare säga...

Det här var första gången jag frågade mig själv om det kanske var nåt fel på mig. Jag är en ganska normal person. OK, ibland tänker jag "här borde man kasta in en handgranat" när jag går förbi affärer med för mycket folk i, men annars är jag nog som dom flesta. Jag diktade raderna:

En flicka på väg att bli kvinna dog vid sjön en natt
Jag var den enda hon nånsin hade älskat
Som hade fått ta i anspråk hennes skatt
Min sorg den var djup den var äkta
Men jag skrämdes av känslan ändå
Hur något i mig tyckte om det
Allt kändes så fullbordat ändå.

Min första och enda dikt och jag vill minnas att jag sände in till nån tidning. Otryckbart blev svaret. Jag var varken på någon begravning eller hörde av mig till hennes föräldrar. Vad skulle man säga? Om jag ändå kunde minnas vilket humör jag var på den dagen...

Tidigare skrev jag att min kärlek var ärlig. I alla fall, jo det kanske jag var också. Ändå har jag intill denna dag mycket svårt att se skillnad på det som andra kallar kärlek och det lyckorus man känner när man ligger mycket nära något efter månader utan. Kärlek, ja kanske men så här i efterhand i så fall på samma sätt som jag skulle känna kärlek till vilken parallellklasstjej som helst vid någotsånär sunda vätskor. Jag älskar dom som älskar mig. As simple as that.

Icke-korrekt fingersättning

Min mamma sa alltid att just vår generation skulle erövra världen. Vi är nämligen de enda som både fick leka utomhus och har vuxit upp med naturlig datorvana. Med tilltron till allt gott som välmenande mödrar säger köper jag därför resonemanget och citatar det även i diskussioner då och då.

Det där betyder alltså att jag har tangentborsvana sen lågstadiets Commodore-64, Nintendo och chipsfingrar blandat med 486-or och ordbehandling. Kanske inte rätt korrekt fingersättning om man konsulterar morfars korrespondantkurshäfte i maskinskrivning från sommarutedasset, men nog ett förbannat hackande som slår de flesta i snabbhet.

Därför ger jag skriftställarmässigt fan i isbergstekniker och lapidariska Lagerkvistar. Jag ser detta som ett stundens nedfångande på papper, tangerade talspråket, i riktning från tanken till talet, eller fördenskull också tomma intet. Tankar som aldrig fästs i ord utgör den semantiska manifestationens verkliga luntor med brödtext. Men förgängligt är lejonparten vad vad tänkt är som man går miste om det såfort nästa sinnesintryck dyker opp.

Men icke mer. Låtom oss offra på qwerty-altaret!