Den första är för att lära mig, den andra för att lära upp, den tredje för hon är så snygg. För tio år sen satt man och pluggade in huvudstäder i Afrika. Idag är det andra saker man sysselsätter hjärnan med. Namn på filmer man har sett ihop, deras kompisars namn eller lungsjuka mostrar. Har jag SMS:at den där dikten till henne redan eller?
Knepet är att försöka släppa alla tankar och helt mentalt gå in i ett rum när man är på väg mot nattens eskapader. Ta exempelvis den förstas värld: Hon är liksom jag frilansare i gemet och gör det bra. Hennes väninnor heter Sara, Martina och Nishtiman. I den världen är det bra att bita lätt i öronen och ge brösten stor uppmärksamhet. Jag behöver heller inte ta med gummi. Vi har tillsammans sett Lilja Forever, Tripple X och den där spanska rullen. Vad var det den hette nu...? farligt farligt.. ahh, just det, Habla con Ella. Det var också hon som jag lånade den där de Beauvoir-boken av. Helt felt fel vore att i en diskussion med henne referera till nåt som har med Robinson att göra. Hon ser inte på TV. Det gör iofs den tredje. Hon hejjar på Leif och tycker Anders Lundin är "sådär" som programledare. Vi har sett fler än hälften av dom förbannade programmen tillsammans och när Robinson är slut börjar vi leka i soffan. Men vänta nu... Det här sista har jag ingen aning om eftersom vi är i den förstas värld nu. I den världen vet jag ingenting om nåt annat för då kan det bli dråpligt fel. Det gäller att ha minne, kvicktänkthet och förmåga att on-the-spot lösa situationer. Fortsätter jag med det här livet upp i åldrarna kommer det vara bättre mot senilitet än korsord.
Portkoder är lätt - Börjar dom på 1 så blir det fina årtal och minnesknepet blir uppenbart. Historiemajjen hade rätt, man h a r nytta av det vi lärde oss. 1-8-1-5 Just det, slaget vid Waterloo. Siffersumma 15, samma som sista siffrorna. Där har vi knepet. Sen hon som bor på tredje våningen i Vasastan sen också heter samma som Napoleons franska fru är associationen klockren och inhugget i Fennoskandias granit i mitt minne under avdelningen personakter. Hjärnans mindmapping är fullbordad och jag vet att jag aldrig kommer att glömma det förrän jag själv vill..Ibland har jag hatat mig själv när jag står på Fridhemsplan och väntar på gröna linjens tåg. Kommer det mot Skarpnäck först går jag på det, annars tar jag det mot Farsta Strand och SMS:ar Det kom upp en sak till den andra. Det är inte jag som väljer, det är slumpen. Man måste tänka som Kenny Bräck - snabba depåstopp är det som gäller. Den första vet inget, den andra vill nog inte fråga och den tredje skiter i. Eller var det tvärtom. "Javisst Jessica, jamenar Josefin." Från hennes blick som är besvikelsens ser jag att hon ser. Och hon vet att jag vet det. Det är enda gången jag har fått dåligt samvete. Annars gör bara dem lyckliga.
Jag sparar alla vinkorkarna som ligger på hög på min kryddhylla i köket som ett monument över det hela. Jag är riddare i den gränslösa kärlekens tjänst, en kärlek långt ifrån hövisk. Älskar du mig? Har dom vett så frågar dom inte men är hon så farlig får svaret bara bli ett för annars kan det ju inte bli något mer. Men jag är inte kär. Inte mer än på samma sätt som varje normal man är kär i varje välskapt kvinna. Vet inte om jag kan älska men jag står på scenen och härmar kärlekens gärningar. Deras kroppar rör sig och tar mig till orgasmens gränser. När jag kommer så gråter jag och är ett med henne, mig själv och världen. Även om hon sen i eftertexten i filmen om mitt liv bara kommer att nämnas kort som blond tjej nummer tre så vet jag att hon här och nu är det viktigaste som finns - i Josefins, Jessica och den vådliga Linas namn, Amen. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar