KUKEN, den knäckade domen såg jag klottrad på dassväggen på Arlanda härom sistones. Skulle precis stämpla in på ett nytt litet äventyr: dra ner till Sicilien, bo hos några vänner där och hotta upp italienskan, nä ta hand om familjens affärer *host host*. Efter all den här regnsommaren kändes det i alla fall gjutet som läge för lite miljöomväxling. Byta mörka moln mot 35 grader och en klädsam solbränna. Nåväl, bestämde att yttermera genomföra resan som ett led i en strävan att förändra omvärldens uppfattning om oss.
Citatet fick mig ändå att tänka och det är kanske lättare att få perspektiv på saker å ting när man observerar dem utifrån. Så, efter att ha käkat massa canoli, arancini, bläckfisk, kvällsvandrat vasca samt druckit massa limoncello låg jag sen på stranden och funderade på det där med verbal framställning:Vi säger ju exempelvis att amrisarna är buffliga eller varför inte finare uttryckt rättframa. Finnarna är tysta, medelhavsmänniskorna är livliga och gestikulerande (verifierades av ett otrohetsbråk jag blev vittne till he he). Ja ni vet alla våra stereotyper. Så... om det nu är så att vi saknar personal attitude, kan det bero på v a d vi säger och hur vi säger det som gör att vi framstår som osäkra. Tänk, är det inte så att våra utsagor och allsköns åsikter om alltifrån världspolitik till vardagsval ofta påhängs av ett litet "kanske", "nog" eller "förmodligen" som nödutgång? Nåt genetiskt sen Biskop Brasks dagar och slipat av världskrigspolitik och neutralt dribblande mellan stormakter och slutligen upphöjt till en konst i Saltsjöbadsandor, krigsmedlingssituationer och FN-sammanhang, vad vet jag. Jag insåg i alla fall hur sant det ändå var för mig själv. Man förbannar sig när man hör musen i sig säga ett litet diplomatiskt "kanske" där det inte behövs. Nu var jag på Sicilien... säger såhär... männen man såg där skulle definitivt inte gå med på att sitta på golvet på Hem och Skola-möte i hudvänliga sockiplaster.
Tänk efter, liksom ärligt... tror ni ex Jesus använde sig av ordet kanske så speciellt ofta. "Jag är kanske världens ljus"? Kan en politiker gå till val på ordet kanske? Skulle Hitler... Nåja, då jag och flöt i vattnet och plaskade, inte långt ifrån Arkimedes Siracusa, då grekisk koloni, och St Lucias trakter ropade Francesco:
- Andremo domani alla spiaggia?
Ska vi dra te stranden imorn också?
- Självklart, kontrade jag... Men vänta nu... hur hade svaret blitt här hemma? Tänk er en svensk diskussion över en mjukglass:
- Ska vi åka och bada till helgen.
- Ahh det låter väl kanske fint men vi kan kanske vänta med å bestämma tes ikväll efter femdygnsprognosen. Blir förmodligen regn och 14 grader snålblåst hörde jag."
Kan det vara här hela problemet ligger? Det är det opålitliga vädrets fel att vi är mesiga!!! Nu är det inte så kul att ha ett konstant väder typ som i Singapore med temperaturskillnader på två grader över året och regnskurar som man kan ställa klockan efter... och visst, det kanske ligger nåt i det man brukar säga att man inte skulle uppskatta att ha fint jämt. Allt jag begär är bara lite normal sommarhetta över mälardalen. Då skulle vi nog slippa uppskattningsvis 26% av alla kanske och förmodligen och få lite credd utomlands som de vikingar vi en gång var. Dessutom skulle det förutom bad till helgen också bli en tung fest på kvällen. Eller vänta nu.. där har vi aldrig behövt använda nåt kanske förresten... Kanske?
Tillägg: Huruvida jag lyckades förbättra vårt rykte förtäljer inte historien. I alla fall inte den här.
